Idag körde jag fram och tillbaka till Halmstad, och det gick faktiskt riktigt bra! Änn finns det hopp om körkort innan pensionen.
I Halmstad fanns det inte en enda vit, fin, fluffig klänning. Inte ens blommiga, fina, fluffiga klänningar. Och jag som ville ha en ny klänning till Midsommar...

Istället blev det ett par jeansshorts. Ett par för tighta, för korta, och som visar alldeles för mycket av mina ben. De går dessutom varken att andas eller sitta i. Som jag ser det, har jag två alternativ:

Alternativ 1: Dessa jeansshorts bortskänkes. Till högstbjudande eller den som ler sötast. Jag menar, inte kan jag gå runt i ett par shorts som inte täcker mycket mer än ett par rejäla trosor. Med mina ben? skulle inte tro det. Strandad vitval, Oh yes!

Alternativ 2: Jag glömmer allt vad komplex heter och skiter i vad jag själv tycker. Och ser alltid till att ha något i knät när jag sitter ner i dem. Någon måtta får det väl vara.

Ska jag dra lott kanske?


Fruktansvärt korta. Ignorera "jagärsåkoncentreradattjagspyr"-ansiktsuttrycket.
Och mitt fula rum.

Man får snygg rumpa i alla fall...