Att du tyckte om mig, men att du inte älskade längre.

Och jag grät. Åh, vad jag grät.

Och du grät, du med. Vi skickade en rulle toapapper fram och tillbaka, allt eftersom vi grät ögonen ur oss.

Jag hade aldrig sett dig gråta förut. Men det var väl inte så konstigt, eftersom du är en av de gladaste personerna jag vet.

Efter sju månader och tre veckor, sju månader och tre veckor som var helt underbara, bestämde du att vi inte skulle vara vi mer. Utan att förvarna, och utan att fråga, vad jag ansåg om saken.

Efter en superbra födelsedag, och med en konsert om hörnet, så var det slut.

Efter att du hade lovat, att allt skulle bli bra, allt skulle ordna sig, när du fick semester. Men det gjorde det inte.

En vecka och två dagar har det gått, och jag kan fortfarande inte förstå. Jag kan inte fatta, att något som var så bra, något som gjorde mig så fruktansvärt lycklig, kan ta slut bara sådär.

Jag vill inte att det ska vara såhär.